Skip to main content

Full text of "Venus som stiger ur badet : bildstod i marmor af Johan Tobias Sergel : jemte mästarens sjelfbiografi : en konsthistorisk studie"

See other formats









g-Ti,TI% 



STIGER ÖR BADET 


BILDSTOD I MARMOR 


AF 


JOHAN TOBIAS SERGEL 


JFMTE 


MASTARENS SJELFBIOGRAFI. 


EN KONSTHISTORISK STUDIE 


AF 

FREDRIK SANDER 

LEDAMOT AP NATIOHALMUSEI NÄMNP, 



I 


J 


I 


> 






Antilct mynt med Prajsiteles' 
KnLdiska VchuSh 



Sv. Akademiens minnespenning' 
med Sergels Venus. 


Venus som stiger ur badet. 

Bildstod i marmor af fokan Tobias SergtL 


Mycket, ganska mycket är redan skrifvet om den utmärkte 
:svenske bildhuggaren Johan Tobias Sergel och utvecklingen af 
hans konstnärskap ; men icke desto mindre hafva några af hans 
verk länge undgått konstvännernas uppmärksamhet och för- 
blifvit nästan okända. En fullständigare undersökning af hans 
arbeten, deras noggranna förtecknande och beskrifning, är ännu 
ett önskningsmäl. Mästaren har anspråk derpä för att omsider 
få intaga sin rätta plats i skulpturkonstens historia. 

Såsom vigtiga handlingar att rådfråga för kännedomen om 
denne mans lefnadsförhållanden och konstnärliga verksamhet 
böra vi här nämna Franzéns minnestal på Svenska Akademiens 
högtidsdag 1815, anteckningarna i Marianne Ehrenströms »No- 
tices sur la litterature et les beaux arts en Suéde», utgifna 1826, 
och den af Palmblad författade lefnadsbeskrifningen i biogra- 
fiskt lexicon öfver namnkunnige svenske män, af år 1847. Fran- 
zéns teckning är enkel, värdig sitt föremål och tillika en vacker 
,återspegling af den varmhjertade skaldens uppfattning af den 


bildande konsten. Dä han redan året efter Sergels död höll 
detta sitt minnestal, hade han uppenbarligen varit i tillfälle att 
inhemta uppgifter ur de bästa källor, hvarföre han äfven kunnat 
lemna en träffande karakteristik af mästaren och en synnerligen 
god, om än kortfattad öfversigt af hans verk. Palmblads upp- 
sats åter förråder en erfaren forskare, hvilken gjort sig till godo 
det litterära material, som stått honom till buds; men deremot 
synes han icke, såsom han äfven sjelf erkänner, varit lika för- 
trogen med konstnärens egna arbeten. Detaljundersökningar 
af dessa hafva först småningom blifvlt gjorda. 

Till dem räkna vi i första rummet A. A. Grafströms upp- 
sats i tidskriften Svea, andra häftet 1S19, om Sergels Amor 
och Psyche samt Faunen, och vidare Professoren C. G. Est- 
landers undersökningar, nedlagda i hans arbete »De bildande 
konsternas historia från slutet af adertonde århundradet till våra 
dagar», jemte samme författares sakrika granskning af Faunen, 
införd i den af Professor L. Dietrichson redigerade Tidskrift ^ 
för bildande konst, årgången 1875* Den sistnämnde har äfven 
i samma tidskrift framhållit åtskilliga nya drag till belysning 
af vissa bland Sergels förnämsta verk, hvilka tillika meddelats 
i iithografiska afbildningar. Slutligen har Professoren C. R. Ny- 
blom i en afhandling om Sergel vid Upsala universitets jubel- 
fest innevarande år lemnat en mera genomförd karakteristik af 
Sergel, mindre dock på grund af nya omfattande forskningar 
än såsom en estetisk framställning af mästarens betydelsefulla 
verksamhet i och för skulpturkonstens pånyttfödelse genom en 
återgång till antiken. Vi dela de af Nyblom härom uttalade 
åsigter i många fall, icke i alla. Med afseende på åtskilliga 
sakuppgifter äro vi i tillfälle att pä grund af hvad senast kom- 
mit i dagen göra några rättelser och tillägg. Så, bland annat, 
i anledning af yttrandet, att Sergel aldrig använde »dessa af 
manierismen omtyckta obligata som så gerna sattes vid 

sidan af en hufvudfigur för att ge handlingen dramatiskt lif». 



3 


Jo, en gång åtminstone manades han dertill af Gustaf III, må 
hända ett missgrepp likartadt med det, dä efterbildningen af 
den antika Venus Kallipygos förlänades grefvinnan Höpkens 
anletsdrag. Såsom bevis härför skulle vi kunna lemna en ny 
belysning af Sergels Gustaf Adolfs-byst, hvilken förvaras i Na- 
tionalmuseum. Den är nemligen icke längre sådan som då den 
utgick ur Sergels atelier, utan förekom ursprungligen i grupp 
till sammans med en naken barnfigur, som hade dragen af 
Gustaf IV Adolf och fäste en lagerguirland öfver hjeltekonun- 
gens bröst. Denna barnfigur har efter Sergels frånfälle blifvit 
borthuggen. Men modellbilden i gips har i senare tid blifvit 
upptäckt och inköpt för Nationalmuseum. 

Ilvad som i Nybloms afhandling ingår såsom ett nytt och 
vigtigt bidrag till vår konsthistoria, det är den af honom offent- 
liggjorda samling bref från Sergel till Byström i Rom åren 
iSn— 1813, hvarigenom den gamle mästarens egen uppfattning 
af sin konst i sa många hänseenden afspeglar sig. Derjemte 
har Nyblom utförligare än någon före honom karakteriserat 
Sergels förut föga kända konstverk Venus .som stiger ur badet, 
hvars bild vi ofvan låtit framträda för allmänheten, fastän blott 
såsom den i marmorn uppenbarade skönhetens skugga. Vi skola 
nu något närmare skärskåda denna skapelse af Sergels konst- 
närssnille. 

Bildstoden, som för närvarande eges af friherre G. Tamra 
på Österby bruk i Upland, till honom gången i arf efter far- 
fadern friherre P, A. Xamm, har förut tillhört Excellensen grefve 
Germund Ludvig Cederhjelm pä Säby i Östergötland intill den- 
nes död 1841. Man har velat antaga, att grefve Cederhjelm, 
hvilken redan 1776 besökte Rom, der Sergel då vistades, och 
17831 när Gustaf III reste till Italien, jemte Sergel var honom 
följaktig vid utresan, men stannade såsom attaché vid svenska 
beskickningen i Paris for att följande vår å nyo tillhöra konun- 
gens svit i den franska hufvudstaden, under sådana förhållanden 


4 


af personlig beröring och bekantskap med konstnären kunnat 
beställa eller i första hand inköpa denna Venusbild af honom. 
Men någon bestämd uppgift härom liar icke varit förebragt. 

Stodens äkthet bevisas val i alla händelser till fyllest af 
hela dess formgifning och stil. Vi äro nu i tillfälle att bekräfta 
den med Sergels egna ord. Dessutom förefinnes dels ett litet 
utkast dertill af bränd lera i Nationalmosei samling af Sergelska 
eskisser, dels en gipsafgjutning efter modellen hos Akademien 
för de fria konsterna, hvilket hittills undfallit uppmärksamheten. 
Sjelfva benämningen har uppgifvits något olika. Franzén mäler 
om detta konstföremål blott i förbigående, dä han säger: »En 
älskare af konsten allena torde vid sidan af Sergels namn kun- 
nigaste verk, Amor och Psyche, ställa hans sårade Venus eller 
den öada 7 ide> ~ Palmblad kallar henne en Veims anadyamene, 
hvarmed man plägar förstå den ur hafvets skum födda eller ur 
hafvet uppstigna skönhetsgudinnan. Nyblom åter har, lika med 
Marianne Ehrenström, på goda grunder upptagit henne såsom 
en Venus som säger ur badet Härmed må imellertid jemföras 
den benämning, som mästaren sjelf anvandt. Vi hafva åter- 
funnit den på följande satt. 

Sedan vi börjat söka efter upplysningar om nu ifråga- 
varande bildstod, fingo vi af Amanuensen C, Eichhorn anvis- 
ning på en i Kongl. bibliotekets samling af handskrifter befintlig 
sjelfbiografi af Sergel. Märkligt nog har denna kortfattade, 
men ytterst vigtiga och innehållsrika handling hittills icke af 
någon blifvit omnämnd eller framdragen i ljuset. Den har nu 
gifvit oss en klav till lösningen af mer än en dunkel fråga, och 
den innefattar, såsom man skall finna, åtskilliga nya utgångs- 
punkter för en fullständigare undersökning af Sergels verk. 
Efter att i denna sin lefnadsteckning hafva uppräknat flere ar- 
beten, som han utfört hemma i fäderneslandet efter återkomsten 
från Rom 1779, fortsätter Sergel; »Dessutom en Psyche och 
Kärleken, mest färdig, och Venus som går utur vattnet i marmor.» 


s 


Härvid bör man först lägga märke till, att den nu mera i 
Nationalmuseum förvarade gruppen Amor och Psyche, hvilken 
angifves såsom nära färdig, är märkt med mästarens namn och 
årtalet 1787, hvaraf äter kan slutas, att sjelfuiografien är för- 
fattad samma år eller kort förut, likaså att marmorstoden Venus 
som går utur vattnet var förfärdigad före nämnda år. 

Vidare torde man finna, att den sist anförda, af Sergel sjelf 
använda benämningen är något tvetydig och kan tolkas lika 
väl såsom »Venus som stiger ur badet» som »Venus anadyo- 
mene». Den förra tolkningen är utan gensägelse den rätta, 
hvilket ytterligare skall ådagaläggas vid skärskådandet af konst- 
verkets karakt ers dra g* 

Då imellertid denna Venusbild allt jemt funnits i enskildes 
ego, har den af sådan anledning förklarligt nog kunnat vara 
bekant endast för jemförelsevis få personer. Men att den än- 
dock redan tidigt var af verkliga kännare uppfattad och till sitt 
värde uppskattad, derom har man följande vältaliga vittnesbörd. 
Den skådepenning, som Svenska Akademien lät pregla Öfver 
Sergel 1815, framställer på ena sidan hans bröstbild med om- 
skrifna namn och titlar, och på den andra Pygmalion, som med 
sin mejsel hugger ut en qvinlig bildstod, med öfverskrift: NEC 
DEXTRAE DEUS ABFUIT, hvilket man uttydt: Sniileis gud éfver- 
gaf aldrig hans hand. I afskärningen läses: SUMMORUM AEMUho 
SCULPTORUM, DENATO ÄIDCCCXIV, eller på svenska: Åt de starste 
bildhuggares medfäflare^ dåd 1814. Ser man närmare på den 
qvinnofigur Pygmahon låtit framgå ur marmorblocket, så tram- 
ställer den Sergels Venus som stiger ur badet. 

I sanning! Man kunde svårligen hafva funnit en mera be- 
tecknande sinnebild för att i en enda brännpunkt sammanfatta 
glansen af Sergels förtjenster om skulpturkonstens pånyttfödelse 
än genom uppenbarelsen af skönhetsgud innan, som stiger ur 
det uppfriskande badet I 

Fyra ar senare yttrade Grafström om förevarande bild : »Af 


6 


alla Sergels qviiinofigurer är denna ntan tvifvel den mest full- 
ändade. Den kan sättas i bredd med antikens härligaste styc- 
ken. Också ansåg Sergel sjelf den vara utarbetad under hans 
lyckligaste ingifvelser». Den sista uppgiften, eller den om Ser 
gels egen tanke angående konstverket, är säkerligen hemtad ur 
tillförlitlig källa, kanske af konstnären personligen. Åtminstone 
har Grafström visat sig vara ganska förtrogen med Sergels 
bästa verk. 

En fråga af något tvifvel har gifvit oss mycket att tänka 
på. Här skall i korthet antydas gången af de forskningar, som 
led t till denna frågas besvarande. Emedan den marmorstaty, 
hvarom nu talas, icke är signerad såsom Sergels andra för- 
nämsta verk, framkallade detta förhållande det oafvisliga spörs- 
mål, huru vida den vore att anse såsom original eller såsom ett 
andra exemplar af samma skapelse, likasom Sergel utfört mer 
än ett exemplar af gruppen Amor och Psyche och två af Faunen, 
hvilka likväl begge äro signerade. Under bemödandet att söka 
belysa denna sida af saken mötte vi en gåtUk uppgift i Sergels 
sjelf biografi. Utom Venus som stiger ur badet och den be- 
kanta så kallade Venns aux belles fesses, h vilken senare utför- 
des på beställning af Gustaf III och nu finnes i Nationalmuseum, 
omtalar nemligen Sergel en tredje Venusfigur pä följande sätt. 
Efter att hafva anfört, att han gjort en porträttbyst af Gustaf 
III:s yngste broder, hertigen af Östergötland prins Fredrik Adolf, 
och detta under vistelsen i Rom, tillägger han: >En Apollo 
och en Venus af marmor för samme herre finnas på Slottet». 
Den sistnämnda stoden var, efter hertigens död den I2 De- 
cember 1 803, upptagen i hans bouppteckning under rubrik : »En 
stor bild af Venus, gjord af marmor med ebenholtzfot [piede- 
stal]», och åsatt ett varde af 400 specier samt såldes, likasom 
det mesta af hertigens efterlemnade konstsaker, på Stockholms 
auktionskammare den 15 April 1806 till ett pris af 1200 rdr, 
hvarefter dess spår alldeles förlorades. Ty väl funno vi uti 


7 


au k ti oaskammaren en redovisningsräkning öfver hela denna för- 
säljning, men deruti voro inropar nes namn icke antecknade. 

Hvad äter beträffar förenamnda Apollo, hvilken deremot 
icke var upptagen i hertigens bouppteckning, utan antagligen 
långt förut kommit i Gustaf Ill:s ego och efter hans dÖd inför- 
lifvades i det nyinrättade KongL museum och nu mera finnes 
i Nationalmuseum, så menas der med Sergels ÅpolUno^ en repro- 
duktion efter den antike Apollino, som fans i Rom under Ser- 
gels första vistelse derstädes, men 1780 öfverflyttades till Flo- 
renz, hvarest han ännu förvaras i Galleria degli Uffizij. På 
grund af sammanställningen i Sergels ofvan anförda ord trodde 
vi, att äfven hertigens Venusbild kunde vara en kopia efter nå- 
gon antik, i hvilket afseende vi gissade på den då för tiden 
vida mer än i våra dagar beundrade Venus de Medicis. För- 
hållandet ledde i öfrigt af särskilda omständigheter till den för- 
modan, att hertigens Venusstaty möjligen kunnat blifva inropad 
för konung Gustaf IV Adolfs räkning och från Stockholms 
auktionskammare vandrat till baka till KongL slottet samt förr 
eller senare blifvit uppstäld i Logården i en nisch under trappan 
till slottet, hvarest man ännu i dag finner en fritt utförd kopia 
i marmor af Mediceiskan. Ingen har ännu, oss veterligen, gjort 
redo för dess härkomst 

Till besvarande förelågo alltså följande tvenne alternativ* 

Det första: har Sergel utfört tre särskilda fristående Venus- 
statyer, nemligen en för hertig Fredrik Adolf, en annan för 
Gustaf III [Venus aux belles fesses] och en tredje för grefve 
Cederhjelm [Venus som stiger ur badet]? Och i sådant fall: 
var hertigens identisk med kopian af Venus de Medicis, den 
höga frun i blomstergården, som spårlöst kommit till Logården ? 

Det anära: har Sergel utfört blott tvenne fristående Venus- 
bilder? Och i sådan händelse: var hertigens möjligen ett första 
och Cederhjelms ett andra exemplar af samma komposition? 

Så långt hade vi hunnit utan att finna någon utväg till 


8 


lösning' af denna gåta, när vi från en af grefve Cederhjelms 
arftagare. Majoren P. B. Brändström, fingo mottaga följande 
bestämda förklaring, daterad den 5 November detta år: *Med 
anledning af förfrågningarna rörande Sergels Venusstaty far jag 
upplysa, att densamma inköptes af grefve Cederhjelm pä auk- 
tion efter hertig Fredrik af Östergötland, hvilken person bestält 
bildstoden af nämnde konstnär». 

Härmed är således hufvudfrågan angående tillkomsten be- 
svarad och saken stäld i sitt rätta ljus *). Ingen förekommande 
anknytningspunkt synes i öfrigt lemna rum för något annat 
antagande än att marmorstoden Venus som stiger ur badet är 
en och ensam i sitt slag. Vi känna nu hennes vandring från 
Sergels atelier i den svenska hufvudstaden. 

Såsom förut är berättadt ansåg Grafström, att hon kan 
sättas i bredd med antikens härligaste stycken. Vi lemna tills 
vidare derhän det öfverdrifna i en sådan beundran. Men först 
och sist bör hon intaga sin plats vid sidan af Canovas och 
Thorvaldsens Venusbilder, alltså dragas under jemförelse med 
likartade skapelser af de två mästare, som jemte Sergel verkat 
för skulpturens frigörelse frän det förut rådande barockmaneret, 
nemligen genom en återgång till antikens konst. De tvä efter- 
följarne hafva deraf njutit den största och erkända hedern inom 
den allmänna konsthistorien**}. Icke så Sergel. Men honom 
bör med fullt mått tillerkännas den äran att hafva gått främst 
bland de tre reformatorerna. Huru han började detta värf kan 

*) Sed^tt ofvanstående var nedskrifvet, hafva vi uti öfverintendenten C* F, 
Fredenheims efterlemnade papper fuimit en uppgift, att den ofvan omtalade ko- 
pian af Venus de Medids, som finnes i Logärden, blifvit utförd i Carrara och 
hitkomtnit mot slutet af förra århundradet. Möjligen var den bestäld af Gustaf IIL 

**) Så föga känd är Sergel ännu och betydelsen af hans verksamhet sl föga 
insedd och nppskattad, att W, Labke kunnat yttra i sitt bekanta arbete, de biU 
dande konsternas historia: “Från den tillgjordhet, till hvilken det adertonde år- 
hundradets plastik förfallit, gick venetianaren Antonio Canova (1757 — iSzz) Jörsf 
öfver till en renare klassisk uppfattning^^ Men om Seigel säges blott, att han 
,,hör till de tidigaste pånyttrödame af den klassiska idealstilen^. 


9 


icke i korthet antydas med innehållsrikare ord än hans egna* 
De lyda så: »Vid min ankomst til Rom fann jag, at ingen 
annan läromästare borde följas än antiquerne och naturen: jag 
var då så långt kommen, at jag märkte at jag kunde intet, 
och at jag måste begynna mina studier, på samma sätt som et 
barn undervisas. Striden emellan min egenkärlek och beslutet 
at lägga mig på så svara studier varade fyra månader. Men 
sedan min plan blef faststäld, har jag intet ändrat deraf: anth 
querna om dagen och om aftnarna naturen. Derefter studerade 
jag modellen vid franska Academien uti fyra år; jag hade äfven 
under mitt vistande i Rom en enskilt Academie, bestående af 
någre imge artister». 

Målet var sålunda på ett klarnande sätt medvetet och vä- 
gen utstakad, för att icke säga början gjord till en ny skola, 
inom hvilken Sergel var den ledande personligheten. 

Det är tillräckligt kändt, att vid tiden närmast före Sergels 
ankomst till Rom en ny uppfattning af antiken börjat göra sig 
gällande genom Winckelmanns uppträdande och vidare genom 
Lessings berömda arbete »Laokoon». Väl hade samma antiker, 
som nu från nya sidor skärskådades och belystes, till en stor 
del redan länge varit tillgängliga och föremål för beundran; 
men vid sjelfva konstutöfningen hade den riktning, som den 
store Michel Angelo inledt, urartat till en ensidig naturalism, 
med sinligt effektsökeri, vridna ställningar och sväfvande figurer. 
Ja, denna barockstil sökte tillämpa målningens kompositionS' 
sätt för plastiken, hvilken såsom statuarisk konst förlorade sin 
jemnvigt, sitt fotfäste på säker mark. Den första reaktionen 
häremot slog öfver, såsom ofta sker, i en motsats och ville 
tillämpa skulpturens principer för målningen. Detta skedde 
inom den så kallade psevdo-klassiska konsten, som företrädesvis 
hade sitt stamhåll i Frankrike, I den till Sverige inkallade 
franske bildhuggaren Pierre L'Archeveques atelier hade Sergel 
gjort sin första lärospån. Under hela sitt lif bibehöll han sin 


lärare i tacksamt minne, men beklagade, att han i denna skola 
förlorat många år af sin bästa ungdomstid* Hos honom hade 
redan tidigt vaknat en aning derom, att han sträfvade framåt 
på en orätt väg, och denna aning blef, såsom vi sett, en döf- 
vande visshet, dä han omsider fick träda in i Roms rika sam- 
lingar af antika konst leraningar* Hans nye läromästare blef nu 
antikerna och naturen: den senare såsom konstens lifgifvande 
och föryngrande källa, de förre såsom en uppenbarad gudasänd 
regulator* 

Vid denna tid var det likväl den romerska och den sen- 
grekiska plastikens verk, ^om drogo uppmärksamheten till sig, 
kanske främst Laokoonsgruppen, Apollo di Belvedere och Venus 
de Medicis, i hvilka man trodde sig se antikens både manliga 
och qvinliga idealtyper förkroppsligade, likaså, hvad särskildt 
angar Laokoonsgruppen, kompositionens dramatiska lif i höjd- 
punkten af hvad denna konst mäktat hinna. Sergel hade redan 
i hemlandet lärt känna dessa skapelser genom gipsafgjntningar ^ 
de hade först på sådant sätt fängslat hans konstnärsblick* Der- 
emot kände man icke vid samma tid, såsom först senare, den 
äkta plastikens alster, de äldre grekiska skolornas och Fidias' 
verk, genom hvilka den stränga stilen utpreglat den lugna och 
majestätiska kraften, det kyska och likasom omedvetna behaget* 

Då nu Sergel gick att bilda sig efter de klassiska mön- 
stren, förhöll han sig till en början kopierande, derefter såsom 
fritt skapande, i det att han valde antika motiv för sjelfstandig 
behandling* Sålunda framträdde hans yppersta arbeten: Faunen, 
Diomedes, Amor och Psyche, Mars och Venus, samt Othiy^ades 
och senare äfven Venus som stiger ur badet. 

Genom dem har han brutit en ny bana och lagt i dagen 
sin konstnärliga individualitet. 

Men likasom inom naturens verld ingen utveckling sker 
genom oförklarliga språng utan hänvisar på krafter, om än förut 
obemärkt verkande, sä icke heller inom andens verld* Endast 


II 


Minerva föddes enligt sagao fullrustad ur Jupiters hjerna. Icke 
med ens brytas inom konsten banden af en förut varande åskåd* 
ning eller skapas en ny ordning* Vi kunna med afseende härpå 
upprepa hvad vi pä annat ställe liknelsevis yttrat om Sergel* 
Man har nemligen sagt, att Cimabue var den siste, som målade 
i byzantinsk stil, hvilken han bragt till fulländning, men den 
förste, som målade på ett nytt sätt, som skulle leda till mera 
fulländade skapelser* Något dylikt torde kunna sägas äfven 
om Sergel ; och hans sköna grupp Amor och Psyche är i detta 
hänseende symboliskt betecknande* Amor vill taga ett steg 
framåt mot den rena och stränga stil, som utmärkte antiken; 
Psyche vill hålla honom något till baka genom en formbehand- 
ling, som ännu påminner om den föregående tidens mjukare 
afrundade behag* 

Sålunda stäld i en tid af öfvergång från en konstriktning till 
en annan har Sergel qvar åtskilligt af den föregående periodens 
tekniska grepp; men genom en renare plastisk uppfattning i 
sina conceptioner går han framom sina samtida och visar sig 
såsom vägbrytande. Derföre ega hans arbeten, äfven då utfö- 
randet icke häller jemna steg med den framblickande idén, sam- 
ma dragningskraft som all framåtsträfvande konst i olikhet med 
en sjunkande, hos hvars alster de ofta tekniskt fulländade for- 
merna icke sällan sakna en inneboende ande. 

Sjelf skref mästaren, då han redan hunnit gråna och såg till 
baka på sitt lifs gerning, till sin lärjunge Byström: »Det enda, 
som jag berömmer mig sjelf af, det är .itt hafva varit den förste 
unge bildhuggare, som vågat endast och allenast följa naturen 
efter de gamles grundsats* Jag har icke nått målet». Denna 
bekännelse uppenbarar, huru högt Sergel tänkte om konsten 
och dess mål* Och hvem har nått idealet? Till nyss nämnde 
lärjunge gaf han äfven följande märkliga råd, och vi återgifva 
jemväl dessa ord såsom Nyblom tolkat dem ur mästarens på 
franska nedskrifna bref: »Var en trogen iakttagare af den enkla 


T2 




naturen, sök att gripa henne pä bar gerning i hennes rörelser, 
och ni kan vara säker på att aldrig taga miste. Således, rö- 
relsen ma alltid vara tagen ur naturen, men utförandet må vara 
gjordt med antikens ögon: alltid naturen, men de gamles prin- 
cip i afseende på valet af former, hvilket man gerna betecknar 
med ordet ideal». 

Vi hafva här klaven till Sergels stil och själen i hans 
konstnärskap, t 

För att härvid bättre förstå hans skaplynne skola vi erinra 
nagot om den allmänna tillämpningen af idealiseringsprincipen. 
Den missuppfattningen gjorde sig nemligen efter Winckelmann 
mycket gällande, att konstnären borde utvälja och samman- 
plocka de vackraste delar af naturen för att deraf sammansätta 
ett fulländadt helt. Sålunda uppkom talet om ett konstideal, 
en skönhet af »det renaste vatten», desto fullkomligare ju mera 
den kunde kallas allmänt typisk och ju mindre den hade någon 
pregel af ren individualitet eller nationel egendomlighet. Lika- 
som om icke konstens gestalter skulle hafva en konkret till- 
varo 1 Men af nämnda äsigt har oftast framgått blott en inne- 
hållstom formskönhet utan något sant lefvande innehåll. Sergel 
förstod, att delarnes skönhet var beroende på den individuella 
personligheten och karakteren, den besjälande idén, som måste 
genomtränga och adla alla detaljerna. För att åter kunna på 
ett liffullt sätt uttrycka karakteren framstälde han gerna sina 
figurer i en viss rörelse. De äro helt och hållet ett med sitt 
pathos och ega icke sällan något af den stämning eller den 
sinnesrörelse, som röjer sig i den Belvederiske Apollos’ stolt 
burna hufvud och skälfver i hans näsborrar. Man måste med- 
gifva, att denna riktning, om den förblandar medel och mål, 
är farlig; den hade ju i sin ytterlighet gjort barockstilen så 
motbjudande, den hade ju äfven i forntiden ledt till den gre- 
kiska plastikens upplösning. 

Vare härmed icke sagdt, att rörelsen, uppenbarad såsom 



en inre eller en yttre, var främmande fÖr antikens stränga stil. 
Må man till exempel betrakta den beundransvärdt naiva ^Egina- 
gruppen, der bågskytten, som fallit på knä, böjer sig efter situa- 
tionen, bågen i lianden, pilen lagd på strängen, ögat riktande 
pilens lopp, hela handlingen koncentrerad i ögats blick — 

I detta nu har konstnären bjudit rörelsen stanna, och han 
har gjort det med plastiskt vald bestämdhet l 

Ett annat exempel härpå är T hor vald sens förträffliga arbete 
Merkurius Argusdödaren, hvilket han utförde, sedan han lärt 
känna -^ginagruppen* 

Ja, äfven Sergels grupp Amor och Psyche ar likasom en 
stannad eller återhållen andedrägt af pulserande lifl 

Således — som Sergel sade — rörelsen gripen ur naturen 
på bar gerningl Denna grundsats tillämpade han äfven vid 
återgifvandet af de många porträttbilder han utförde. TräfTande 
har derföre Franzén erinrat: >Ju själfullare ett ansigte är, ju 
mindre ligger dess karakter i de stående dragen* Att langa 
ett ögonkast, en rörelse af läpparne och ögonbr>men, då det 
egentligaste och innersta af själen i dem framblixtrar, och fästa 
dem i leret, fordrar ej blott en konstnärs hand, utan en tän- 
kares blick», Häruti ligger väl ock uttryckt den väsendtliga 
olikheten mellan omedelbar konstnärlig uppfattning, å ena sidan, 
och konstladt maner eller blott rå naturhärmning, å den andra. 
Ett ordspråk säger; det är skilnad mellan Rafaels blick och 
ett oxöga* 

Man kan icke med fog påstå, att Sergel, oaktadt sin märk- 
bara böjelse för stegrade lifsyttringar, öfverskridit skönhets- 
linien eller bljfvit teatralisk i framställningen. Mästare i form- 
behandlingen har han icke heller i fonngifningen varit effekt- 
sökande, utan städse efterstrafvat måtta och renhet* Hans ära 
kan i allt fall icke förringas deraf, att han ej alltid förmått 
öfvervinna svårigheter, som för efterföljarne voro undanröjda 
eller lättare att besegra. Såsom utöfvande konstnär var han 


fullt medveten om den sanning, hvilken Ehrensvärd uttalat der- 
med, att en visad styrka och ett visadt behag är en svaghet. 
Men Sergel nöjde sig icke med det blott behagsköna eller 
täcka, utan sökte det fängslande behaget, det storslagna i själs- 
adel, den inspirerade hänförelsen, till och med det trotsiga, 
hvilket allt han betecknat med sitt bekanta svenska kraftuttryck, 
Hans kompositioner tilltala oss omedelbart och med en slående 
verkan, de fasta redan vid första blicken vår uppmärksamhet 
pä hufvudtanken och dess betydelse, icke på detaljerna. Sådan 
är karakteren hos Faunen, som ligger sorglöst hänkastad på 
en vinsäck och kramar en drufva under rusets njutning; sådan 
äfven hos Othryades, spartanen, som döende skrifvit pa sin 
sköld . segertecken at Zevs ! I fråga om att fixera rörelsen, så- 
som uppenbarande en inre själskamp eller yttre, kroppslig smärta, 
har Sergel må hända gått längst till gränsen af plastikens rå- 
märken i utkastet till den sårade Achilles, som ligger klagande 
på hafsstranden och vrider sig i vända. Hvilket rikt innehåll 
är icke här sammanpressadt inom denna bild: den ungdomligt 
sköne och kraftfulle hjeltens bittra qval, då han bortryckes från 
den solbeglänsta verklighetens verld, hans fruktan för döden 
och skuggornas rike, i förening med de gamles uppfattning af 
den hårda nödvändighetens tvång, det blinda Ödets lagl 

*För en gnd blott kan Achilles falla. 

Men han falla skall i lifvets vår.» 

Det var skada, att Sergel återkallades frän de börjande 
triumferna pa sin bana i Rom, just då han hunnit den utveck- 
ling i sina studier och den mognad i sin konst, att han kunde 
med större säkerhet utföra sina snillrikt utkastade kompositio- 
ner eller concipiera nya. Men Gustaf III var otålig att se honom 
i hemlandet träda i spetsen för den inhemska konstodlingen. 
Sä länge konungen lefde, hade väl Sergel, ehuru skild frän 
söderns rika konstverld, ännu en lifvande sol i sin verksamhet; 


IS 


men efter Gustafs död kände han sig ensam och föli ofta i 
dystert svårmod, frätande sitt sinne med mörka bekymmer. 

För att nu icke tala om de många porträttbyster och me- 
daljongbilder han fick i uppdrag att utföra, den första större 
beställning han erhöll af konungen, i April manad 1780, var 
den att i fritt kopierad bild återgifva den antika så kallade 
Venus Kallipygos i Neapels Museum, hvilken blifvit funnen 
bland ruinerna af Neros »gyllene hus». Hon var af det slag, 
som grekerna nämnde en Afrodite Fåndemos. En ren kopia 
hade väl i alla händelser varit ett lofvärdt verk ; men att bilden 
skulle erhålla grefvinnan Höpkens anletsdrag var att förändra 
originalets betydelse genom en förfelad öfversättning. Vi frukta, 
att konungen icke ratt förstod den ursprungliga kompositionen 
med dess tragiska moment, utan uppfattade den företrädesvis 
ur frivol synpunkt. Mycket ar redan skrifvet om detta ämne. 
Här må vara nog att erinra, att Sergel var i förlägenhet för 
den uppgift, som var honom förelagd, och allmänheten förstod 
icke heller att rätt uppskatta det fina i sammansättningen af 
den förnäma grefvinnan-gudinnan med den vackra rumpan. 

Såsom ett annat exempel på det tvång Sergel erfor vid 
utöfningen af sin konst må äfven anföras följande drag. Hertig 
Carl, som bestält sin porträttbyst af konstnären, envisades att 
blifva afbildad med nedkammadt hår, såsom han då bar det 
efter engelskt mod. Sergel nekade och förklarade, att han hellre 
ville nedlägga arbetet än vanpryda det Slutligen gaf hertigen 
vika. Med tanken härpå kan man icke undgå att påminna sig 
en likartad företeelse inom vår svenska konstnärshistoria, hvil- 
ken berättas af Tessin om Ehrenstrahl på följande sätt : »Ehrern 
strahl, då han hemkom från sina resor, medbragte en stadig 
teckning, en sammanstämmande färgning, stora massor af ljus 
och skugge, en rik ordonnance, och kunde med ett ord sättas 
i bredd med Cortona och Lanfranc. Hade han stadnat qvar i 
Italien, så tviflar jag ej, det han blifvit den ypperste målare i 


romerska skolan. Men knappt hemkommen föll han i qvinno- 
händer, målade under hoffruntimrets censur, som hatade skym- 
mande skuggor, och i hvilkas ögon carmin och ultramarin voro 
de enda drägliga färgor, täcka och vänliga ansigten de enda 
admissibla fysionomier, samt tvärhvasst rödt och hvitt ansigtets 
enda nyanser*. Tessin tillägger: »Dock bör honom den rätt- 
visan lemnas, att han var tvungen att ifrån mästare blifv^a ge- 
säll; ty när han fick friare råda lyckades det honom bättre*. 

Det antagandet ligger för oss nära till hands, att Sergel, då 
han på beställning af Gustaf III formade sin Venus aux belles 
fesses, icke genom denna bild ville hafva sagt sitt sista ord 
såsom konstnär i fråga om skönhetsgudinnan. Kanske mognade 
hos honom under denna tid beslutet att efter egen fri ingifvelse 
framställa en annan bild af henne? Säkert är, att han redan 
under vistelsen i Rom sysselsatt sig med studier af Venusfigurer, 
Derom vittnar främst den sårade Venus, som förekommer i 
grupp till sammans med Mars, och vidare utkastet till gruppen 
V enus och Anchises. Men likasom Sergel genom Faunen, Dio- 
medes. Amor och Othryades återbördat ät konsten antikens 
manliga idealtyp, likaså har han sökt att tillegna sig den qvin- 
liga genom sin Venus som stiger ur badet. 

Latom oss stanna inför denna bild! , 

Det första utkastet dertill kan möjligen vara gjordt redan 
under vistelsen Rom, alltså före mediet af 1778. Men kompo- 
sitionens fulländning och utförande i marmor, hvartill hertig 
Fredrik Adolf synes hafva beredt tillfälle, skedde här hemma 
i fäderneslandet. Tiden derför kan bestämmas till åren 1781 — 
1783 eller ock 1785 — 1786, således närmast före eller närmast 
efter den andra resan till Italien. Figuren är framstäld i nära 
naturlig storlek eller af fem fots höjd. Demu skala har mänga 
svårigheter med sig och kan icke kallas fördelaktig; det må 
lemnas derhän, huru vida sjelfva marmorblockets dimensioner 


i; 

kunnat vara i någon mån bestämmande för bildens storlek. Skada 
i öfrigt, att marmorn delvis lider af fläckighet. 

Gudinnan, nyss uppstigen ur badet, står i en lindrigt framåt- 
lutad ställning, med högra benet något upplyftadt och foten 
hvilande på en musslas skal, samt stöder sig mot ett postament. 
Venstra handen sammanhåller under bröstet flikarna af ett dra- 
peri, som lemnar främre delen af kroppen blottad och bakom 
torsen, likasom lekfullt utfyldt af en flägtande vind från hafvet, 
faller ned på postamentet, medan åter den högra handen med 
utbredda fingrar är lagd öfver en annan flik af samma draperi: 
alltså begge händerna utförande de första naturliga greppen 
för en aftorkniiig efter badet. Håret är sammanhållet af ett 
band och några lockar falla fritt ned öfver skuldrorna. Det 
vackert uppburna hufvudet är vändt åt höger, såsom det synes 
— märk val ! — icke för att lyssna eller speja, om någon dödlig 
vågar nalkas i detta ögonblick, då gudinnan blottat sig, utan 
likasom för att i känslan af välbehag kasta en blick öfver hafs- 
vågorna, ur hvilka hon uppstigit. 

Denna komposition är väl tänkt, rörelsen fullkomligt be- 
tingad af situationen. 

Nyblom har anfört: >Skulle någon anmärkning kunna göras, 
så skulle det vara i afseende på de nedre extremiteternas spän- 
stighet i förhållande till den fylligt och dock fint utvecklade 
bålen, vidare att händerna, såsom någon gång inträffar hos 
Sergel, äro något stora, samt slutligen att det flägtande drape- 
riet på venstra sidan ännu ger en liten påminnelse om den ba- 
rockkonst, mot hvilken i öfrigt hela bildstoden genom sin en- 
kelhet och renhet utgör en så vacker protest.» 

Den första af dessa anmärkningar anse vi grundad, den 
andra likaså, dock med den erinran, att händerna hos de bästa 
grekiska antikerna bildades efter fullt naturlig storlek snarare 
än de kunde kallas »små», såsom en förfinad manierism gerna 
älskat se dem. Snarast skulle vi har anmärka, att fingrarna 


2 


äro för långa och smalformade. Deremot kunna vi icke in- 
stämma i den tredje anmärkningen eller den mot draperiet, ty 
mera flägtande har till och med en Skopas gjort sådana. Detta 
må vara ett exempel, om än icke här bevisande en sanning. 
Men uppenbarligen har Sergel låtit draperiet bogtas ut bakom 
figurens veklif, på det att torsens linier skulle få göra sig fritt 
gällande. 

En annan erinran af skälig vigt är, att hufvudet ar nog 
litet* Det var en tid, då j em väl den grekiska antiken föll in i 
ett sådant tycke. Naturen bör dock afven i detta fall vara 
måttgifvande. 

Skulle vi med fä ord sammanfatta vårt omdöme om detta 
konstverk, så måste vi medgifva, att det har detaljer, som lemna 
åtskilligt öfrigt att önska; men detaljanmärkningarna, ändock 
att de vore flere och betydligare, blifva små i betraktande af 
det sanna och sköna i denna uppenbarelse, som framträder ge- 
nom motivets omedelbara och lyckligt genomförda behandling, 
kompositionens plastiska helgjutenhet, Venus som stiger ur 
badet har i detta afseende, om än icke i andra, samma förtjen- 
ster som Faunen, Othryades, Amor och Psyche. 

Jemför man denna Venusbild med den mycket bekanta af 
Canova, som utfördes år 1805 och nu finnes i Palazzo Pitti i 
Florenz, sä måste man gifva den förra ett afgjordt företräde. 
Den senare, som framtill sedesamt skyler sig med ett draperi 
och är temligen oklar i uppfattningen, påminner skäligen myc- 
ket om den Mediceiska, hvilken redan är en starkt medveten 
och reflekterad, derföre afven koketterande skönhet Thorvald- 
sens Venus åter, nemligen hon som betraktar det äpple Paris 
tilldömt henne, är framstäld med rena och kyska former och i 
lugn hvila, helt och hållet naken såsom det valda motivet be- 
gärt, Denne mästare har obestridligen kommit den äkta gre- 
kiska antiken närmare an någon annan modern konstnär. Men 
i fråga om förmågan att gifva ett helgjutet och klart pregladt 


- 19 

uttryck af inneboende lif vinner Sergel någon gång öfver Thor- 
valdsen och oftast öfver Canova, hvars formskönhet icke sällan 
är intetsägande* 

Såsom vi antydt var den Mediceiska Venus i någon mån 
måttgifvande för Canova; för Sergel vardt hon det icke* Skulle 
vi försöka att närmare bestämma, huru långt han gick till baka 
i sin uppfattning och öfversigt af antiken eller hvilken periods 
konstverk der inom han fann mest mönster giltiga och mest tilh 
talande hans eget skaplynne, så skulle vi företrädesvis påpeka 
* den dramatiskt komponerade Niobegruppen, om hvilken man 
icke rätt vet, hum vida den är af Skopas [född omkn 400 f* 
Kr*] eller af Praxiteles [född omkr* 392 f. Kr.]. Fidias och de 
store mästarn e före dessa två hade förnämligast skapat och 
faststält plastiskt sköna idealtyper för gudar och menniskor* 
Men med Skopas och Praxiteles framträdde allt tydligare och 
klarare den individuella personligheten och karakteren. Af hvad 
ofvan är anfördt torde man hafva inhemtat, att detsamma var 
ett egendomligt drag äfven hos Sergel* 

Och då han gerna valde antika ämnen för sina framställ- 
ningar, kan vidare frågas: har han haft någon antik förebild 
för sin Venus som stiger ur badet? Icke, sä långt vi känna, 
kan någon sådan omedelbart uppvisas. Men deremot har han 
i före var ande bildstod behandlat samma motiv som Praxiteles 
i den Knidiska Venus, hvilken bland alla bilder af skönhets- 
gudinnan i forntiden var den berömdaste* Fem gånger har 
Praxiteles, enligt de gamles vittnesbörd, på olika sätt format 
nämnda gudinna, och de sköna atheniensiskorna Fry ne och 
Kratina sägas varit hans modeller* Två af dessa stöder voro 
framstälda, den ena helt och hållet naken, den andra klädd 
[velata specie]. Invåname på ön Kos valde den senare och 
fingo derför lida någon smälek* Den förra åter förvärfvades af 
invånarne i staden Knidus 1 Karien. De uppstälde henne i ett 
tempel med väl afpassad dager, och dit vallfärdades man från 


många aflägsna landsdelar för att få se det namnkunniga konst- 
verket* Det berättas, att konung N i kom e des i Bithynien såsom 
pris för denna enda bildstod erbjöd sig att betala Knidiernas 
statsskuld, men de vägrade att mottaga anbudet. Kanske till- 
förde hon staden både heder och penningar såsom den Sixtinska 
madonnan dragit beundrande främlingar och inkomster till 
Dresden* 

Vi sade, att denna Venus var framstald naken. Hon hade 
afklädt sig för stt stiga i badet eller, efter en annan och säker- 
ligen riktigare uppfattning, hon hade nyss uppstigit ur badet, 
var fritt stående och lyfte med den ena handen ett draperi, som 
föll ned Öfver en vas. De gamle hafva icke kunnat med nog 
varma ord prisa detta konstverks skönhet, formernas renhet och 
kyska behag, till och med ögats fuktiga glans. Ty värr har 
detta mästerverk gått förloradt, men kompositionen är känd 
dels genom afbildningar på antika mynt och dels genom en 
mängd fria efterbildningar i marmor, bland hvilka den på Ka- 
pitolium i Rom ar en af de bäst bibehållna antiker, som kom- 
mit till efterverlden. Denna sistnämnda kapitolinska bild var 
för Sergel känd, likaså troligen flere af enahanda slag* Motivet 
har han behandlat, men fritt och efter egen uppfattning. 

Det var naturligt, att de gamle, som gåfvo menskliga ge- 
stalter åt sina gudabegrepp, skulle söka framställa kärlekens 
gudinna icke blott såsom den skönaste bland qvinnor, utan 
tillika i sin glans såsom majestätisk herskarinna. Också hafva 
forntidens skalder och konstnärer uttömt hela rikedomen af sin 
fantasi för att pryda henne med de yppersta behag och åskåd- 
liggöra hennes egenskaper och förrättningar. Man tänkte sig 
henne såsom en representant för den alstrande naturen i för* 
ening med kärleken, dess retelser, dess fröjder och äfven qvaL 
Redan då hon enligt sagan föddes ur vågens skum, fängslade 
hon de andra gudarnes blickar och vann deras hjertan. Såsom 
atiadyontene^ den ur hafvet uppstigna, fick hon vanligen vid sin 


sida en delfin^ hvarpå små kärleksgudar sitta. Man sadej att 
hon plägade åka i en c har, dragen af kuttrande dufvor eller 
hvitglänsande svanor, sinnebilder de förra för kärlekens Ömma 
och ljufva känslor, de senare för den renade längtan, som går 
öfver hafven, höjer sig mot skyn eller sänker sig mot jorden 
under svanesång. Icke sällan sågs den fladdrande, brokigt 
skimrande fjäriln i hennes närhet. Bland blommorna var rosen 
åt henne helgad, bland träden myrtenträdet I handen håller 
hon ofta en spegel, den jungfruliga skönhetens icke bortstötte 
tolk, eller ett äpple, det henne tilldömda segerpriset Stundom 
stöder hon foten på en sköldpadda, såsom den Parisiska Afrodite 
från Melos antagligen gjort, Gratierna voro hennes tjenarinnor, 
smedsguden Vulkanus hennes make, ty »det starka är det sköna 
värdt». Amor, den minste och mäktigaste bland godarne, hennes 
son. Från sjelfva krigsguden Mars tog hon hans vapen, och 
skalderna hafva om hennes förhållande till honom haft mycket 
att tala på. 

Många voro hennes tillnamn och titlar, den allmännaste 
kanske allernådigst regerande drottning af Pafos eller af Cypern, 
Mångfaldiga voro de bildliga framställningar, genom hvilka 
snillet och konsten sinnrikt eller skämtsamt förhärligat henne. 
Några exempel härpå böra vi nämna. 

Den gamle klassiske resebeskrifvaren Pausanias, som be- 
sökte nästan alla delar af Hellas, medan det ännu hade i behäll 
mängden af sina konstverk, förtäljer från sin vandring i det 
allvarsamma Sparta: »Går man vidare, så finner man en icke 
mycket hög kulle och på den ett gammalt tempel med en be- 
väpnad Afrodite, ett snidverk i trä. Bland alla tempel jag kän- 
ner är detta det enda, på hvilket såsom en andra våning är 
uppfördt ett annat tempel, nemligen åt Morfo. Morfo [den 
sömngifvande Venus] är nemligen ett binamn åt Afrodite. Hon 
är här framstäld sittande, med beslöjadt hufvud och bojor om 
fotterna. Bojorna skall Tyndareus hafva pålagt henne for att 


22 


genom dessa band antyda fruarnas trohet mot sina män. En 
annan sägen, att Tyndareus med bojorna velat straffa gudinnan 
af den förmenta anledning, att hans döttrar genom Afrodite 
kommit i dåligt rykte, den kan jag alls icke antaga för god; 
ty — säger den hederlige Pausanias — - det vore allt för enfal- 
digt att göra en figur af cederträ, gifva den namnet Afrodite 
och nu dertill tro, att man så kan straffa gudinnam&. 

Hvem igenkänner icke här bilder fÖr alla tider f Väpnad 
med sina dygder skall qvinnan värna hemmets helgd. Såsom 
den höga sängkammarfrun åter, hvilken bär »äktenskapets bojor», 
har hon fatt sin fristad i högan lofts burl 

Samme Pausanias berättar bland annat, som han sett i sta- 
den Elis, i närheten af dess torg: »Der är ett tempel åt Afrodite 
och ett helgadt område under bar himmel icke långt derifrän. 
Henne der inne i templet kalla de Urania [den himmelska], hon 
är af elfenben och gnid, ett verk af Fidias; med ena foten står 
hon på en sköldpadda. Det helgade området åt den andra 
[Afrodite] är omgifvet med ett stängseL Inom detta område 
är upprest ett postament; på detsamma sitter en Afroditebild 
af koppar på en bock, likaledes af koppar* Det ar ett verk af 
Skopas; och denna Afrodite kalla de Péndemos [den allmänna 
sinliga lustans]* Hvad sköldpaddan och bocken skola betyda, 
deröfver må de, som hafva lust, anställa gissningar»* 

För att nu icke tala om bocken, han är som bekant en 
dålig ^ trädgårdsmästare, med sinnebilden af sköldpaddan har 
man velat förstå följande. Likasom sköldpaddan tyst och stilla 
skrider fram, ständigt innesluten uti och förande med sig sitt 
trånga skal, likaså sysslar den trogna qvinnan inom hemmets 
och huslighetens begränsade verld , som följer henne hvart 
hon går* 

Då nu Sergel låtit sin Venus stöda ena foten på en mussla, 
säger denna sinnebild detsamma som sköldpaddan. Oafsigtligt 
eller blott tillfälligt har han visserligen icke användt den* 


Man skulle kunna säga, att han format både en Venus Urania 
[hon som stiger ur badet] och en Venus Pändemos [hon ^aux 
belles fesses®]. 

Vi hafva haft en särskild anledning att på den förra fästa 
- en allmännare uppmärksamhet, emedan dess egare, som ansett 
detta konstverk hafva sin rätta plats i Nationalmuseum, der det 
kan varda mera tillgängligt och kändt, hembjudit detsamma 
till inlösen för statens samlingar. Då det utan gensägelse är 
en vigtig länk i kedjan af Sergels konstnärliga utveckling och 
denna tillika har en stor betydelse inom den allmänna konst- 
historien, synes det vara en dyrbar pligt mot konstnären och 
en vinst för den fosterländska konstodlingen att begagna ett 
så gynsamt tillfälle till ett sådant förvärf, I Danmark har man 
inrättat ett särskildt museum för Thorvaldsens verk och till och 
med efter hans död låtit i marmor utföra några af hans ar- 
beten, hvilka förefunnits blott i modelL Låtom oss åtminstone 
samla de bästa färdiga alstren af Sergels mejsel 1 Hans arbeten, 
hoppas vi, skola alltid bjuda aktning hos dem, som hafva vär- 
den om våra fosterländska konstminnen. Vid betraktelsen af 
dem har Franzén yttrat med både stolthet och hänförelse: 
»Sverige eger konstverk, jemförliga med de gamles, vunna utan 
vapen, frambragta inom dess eget sköte». 

Man har kallat Sergel Sveriges störste konstnär eller för- 
nämsta konstnärssnille. Men vanskligt och säkerligen Öfver- 
flödigt är att söka fastställa en rangskala. I sin tid var han 
en sökande och vägbrytande ande och bar en ledande konst- 
närs spira, den han nedlagt. För oss är det nog, att han var 
en man för sig, täflande med de ypperste, utmärkt som fa. Äfven 
om honom vilja vi upprepa de ord, vi en gang uttalat om 
Fo ge Iberg: 

Ej snillet dyrka vi, men älska den, 

Som snillets gåfva fått och ger igen 


uppodlad , renad, fri och sjelfmedveten, 
At gifvaren, naturen, menskligheten. 


Till denna vår uppsats foga vi såsom den värdefullaste bi- 
laga mästarens sj el f biografi, hvilken icke förut varit offentlig- 
gjord. Den torde der före blifva en välkommen nyhet för kon- 
stens vänner. 



Mästarens sjelfbiografi. 

Jemti hans sjdfperträtt efter en medaljangbild i NaHonetimuseum, 


Joiian Tobias Sergell* föddes i Stockholm d. 8 Sept 174D 
af Hof‘Brodeuren Christopher Sergell, som föddes i Gena"' d, 
25 Sept* 1693 och dog d. 3 December 1773, 80 år g:l, samt 
Elisabet Zvirner, född Creutzberg 1703 d. 27 Oct. och dog 12 
Julii 1774, 70 år 9 månader och fem dagar gammal. 

Jag begynte mina studier i Tyska Scholen, hvilka fortsattes 
under en vid namn Turen, som var skickelig Botanicus. Fran- 
syskan lärdes af Rector Angulin vid Franska Scholaii; under 
Prosector Hedin afhörde jag flere lectioner uti anatomien. 


Under all min Sdiolsetid ritade och modellerade jag utan 
handledning af någon mästare, sä at Jag ej hade några grund- 
satser uti denna konst, förrän jag bl ef eleve hos Hr Pierre 
L'Archeveque, Directeur de rAcademie des beaux arts och 
Riddare af KongL Nordstjerne och St. Michels-Orden, och be- 
gynte at rita [dessinera] hos honom 1757^ Påföljande året fick 
jag lilla medaillen uti Målare- och Bildthuggare-Academien, Jag 
fortsatte at rita och modellera hos Hr L Archeveque til år 1 759, 
då jag reste med honom till Paris. Under de tre månaderna 
jag vistades der förvärfvade jag mig ock en medaille. Samma 
år återkom jag med honom til Stockholm, och erhöll flere be- 
löningar, til dess jag 1760 undfick stora medaillen. Jag fortfor 
* vidare at studera efter naturen under Hr LArcheveque och 
modellera hos honom. 1760 fick jag en pension af i,SOO rdr 
kppmt för att ebauchera något för Kongl. Slottet och allego- 
riska statuerna på Rikssalen. Jag ebaucherade et minnesmärke 
öfver Directeur Cammel i Götheborg och afl. Directeuren Sahl- 
gren: en Genius som gråter öfver en urna. Jag har afven ar- 
betat på altaretaflan i Slottskyrkan, och ebaucherat Gustaf d. I:s 
och Gustaf Adolphs til häst statuer. Jag var 1 10 år hos Hr 
L'Archeveque eleve, som var äfven så mycket min vän som 
min läromästare, och hans minne är mig lika så kärt som mitt 
lif. Uti Junii månad 1766 anträdde jag min resa til Italien, g. 
Stralsund, Berlin, Dresden, Vien och Triest: min pension utaf 
Slottsbyggnad smed len var 4,000 rdr kppmt, hvartil Academien 
lade 2,000 rdr eller inalles 6,000 rdr kppmt, som fixerades i 
anseende til växelcursen til 2,000 livrés tournois, och varade 
till 17. . då jag rappellerades på Konungens befallning. 

Uti Stralsund är intet at se fÖr en artist. I Berlin är en 
vacker statue, som föreställer en Churfurste til häst, förfärdigad 
af Tysk. Operahuset derstädes är en vacker byggnad och af 
den bättre stilen, äfvensom arsenalen är derstädes lika märk- 
värdig. Konungens i Preussen samling i Potsdam är ganska 


skjön. I Berlin ar Slotlet medelmåttigt, I Potsdam är det dåligt, 
I trägården är en Mercure och en Venus af Pigalli, som hafva 
någon förtjenst, men icke en skönhet som tilhörer gudomlig- 
heten. I Dresden är det förträffeliga Galleriet, som är det 
största i Europa så i anseende till qvantiteten som qvaliteten, 
I Wien är Galleriet af Rubens, och samlingen derstädes af 
Rubens och van Dyck, I Italienska äfvensom de förträffeliga 
samlingarne i Paris böra läsas [de] deröfver utgifna beskrifnin- 
garne. 

Vid min ankomst til Rom fann jag, at ingen annan läro- 
mästare borde följas än antiquerne och naturen: jag yar då så 
långt kommen, at jag märkte at jag kunde intet, och at jag 
måste begynna mina studier, på samma sätt som et barn un* 
dervisas. Striden emellan min egenkärlek och beslutet at lägga 
mig på sä svåra studier varade fyra månader. Men sedan min 
plan blef faststäld, har jag intet ändrat deraf: antiquerna om 
dagen och om aftnarna naturen, Derefter studerade jag mo- 
dellen vid franska Academien uti fyra år^ Jag hade äfven under 
mitt vistande i Rom en enskilt Academie, bestående [af] någre 
unge artister. 1770 dessinerade jag efter Raphael och Hannibal 
Carache och gjorde samma år en Faune, som i marmor äges 
af Konungen i Sverige: denna statue gjorde mig namnkunnig; 
och i Bronze en Diomede^ som finnes hos Milord Talbot uti 
England; flere groupper i modelle äro i Frankrike, som förfär- 
digades af mig i Rom, 

D. 27 Aug, 1767 ankom jag til Rom och vistades der til 
1778 uti Junii; således var jag der uti 13 år^ utom någre må- 
naders resor til Neapel och Florentz, Jag har ej lärt känna 
någon amateur el, connesseur ibland Italienska Herrarne, De 
Resande äro mer och mindre amateurer, men då de lemnat 
Italien, äro de äfven så litet connesseur er som förut: hvar na- 
tion återtager sitt lands smak. 

Jag har aldrig begärt företräde hos Påfven, 


28 


Grouppen af Psyche och Kärleken var ämnad til Madame 
du Barry^ men Ludvig 15:3 dÖd hindrade det projectet, och 
Konungen af Sverige har den för det närvarande* Jag har gjort 
Prints Fredrics Buste* En Apollo och en Venus af marmor för 
samme Herre finnas på Slottet. Upräknandet af de modeller, 
jag gjorde i Rom, skulle blifva för vidlöftigt. Men jag har 
altid studerat antiquerne under mitt 13’åriga vistande i Rom, 

Den enda Academie som förtjenar at vara ledamot uti är 
den Franska, der blef jag antagen den 30 Jan. 1779 vid min 
ankomst från Rom. Jag vistades då 8 månader i Paris* Der- 
ifrån reste jag til London* Academien derstädes antager ej 
utlänningar, om de icke etablera sig der, som kommer af egen- 
nyttan och farhåga at en utlänning skulle segra öfver de in- 
född e art ist er ne. 

Uti alla de andre Academierne antages man emot en viss 
afgift: hvad heder at vara ledamot af sällskap, livarest förtjen- 
sten och medelmåttan gä i bredd? 

Jag återkom från Italien den 10 Julii 1779^; Blef Professor 
i Academien d. 4 Jan. 1780^; Riddare af Wasa-Orden d. 29 
Aug. 1782. 

Den enda olycka som händt mig är förlusten af mina för- 
äldrar och 2;ne vänner, som den grymma döden tagit ifrån mig. 
Utom dess tackar jag det högsta väsendet, at mina dagar varit 
beledsagade af medgång så utomlands som i fäderneslandet. 
Måtte jag få säga detsamma om min död t 

Härstädes liar jag förfärdigat följande stycken: Konungens, 
Prins Charles, Hertiginnans, Kronprinsens, en gro uppe med 
Kronprinsen och Gustaf Adolph®, Prinsessans Buster, Cartesii 
monument, Drottningens och Enkedrottningens Buster; Venus 
i statu i marmor^; 2:ne statuer på Gripsholm, Talie och Melpo- 
mene; En Ceres och en Cariatide; Altaretaflan i Adolph Fred- 
rics kyrka; Lejonen på Operahuset och framför Rideauen der- 
städes 2: ne genier, som underhålla vapnet; Grefvinnan Höpkens, 


Excellenceri Höpkens, Excellencen Axel Fersens, Excellencen 
Carl Fredr. Scheffers, Excellencen Carl Sparres, GeneralAmi- 
ralen Trolles, General Ehrensvards, Hofmarskalken De Geers, 
Öfversten Rammels, Hofintendenten Baron Adelcrantz', Gustaf 
Adolphs och Gustaf d, Iistes Boster i marmor, 5 medailloner 
til Gustaf Adolphs stod til häst med piedestalen til samma stod, 
samt modell til Axel Oxenstjerna, som läser för Gustaf Hjel- 
tarnes bragder. 

Dessutom en Psyche och Kärleken mest färdig och Venus 
som gär utur vatnet i marmor. I medailloner Konungen, Gref- 
vinnan Höpkert, Grefve Ehrensvärd, Envoyén Ehrensvard, Gref- 
vinnan Cronstedti Grefvinnan Piper född Ekeblad, Baron Berne- 
gau, Statssekreteraren Schröderheim, Grefve Oxenstjerna, Öf 
versten Baron Ram mel, Öfversten Baron Ruth, Grefve Gyllen- 
stolpe, Grefvinnan Ridderstolpe, Hofstallmästaren Munk, Kongk 
Sekreteraren Björnram, Baron Patric Ahlströmer, Hofintendenten 
Lundberg, Excellencen Sparre, Öfverste Kamarjunkaren Baron 
Armfeldt, Directeuren Suther, Regeringsrådet Zibeth, Amiralen 
Trolle, Professoren Bergman, Excellencen Carl Ferssen, Gref- 
vinnan Ehrensvärd, vice Amiralen Nordenankar, Danske Envoyén 
Grefve Reventlou med Grefvinna, Ryske Prinsen Gallizin, Bergs- 
Rådet Rinman, Fru Wertmuller, Målaren Höijer, Mamsell Sta- 
ding/ Mamsell Ekerman, den olyckelige Simmingsköld, Carl 
Arfvedsson och Fru, Excellencen Falkengren, Rådman Bäfves 
Fru, Intendenten Rehn .... 

De namnkunnigaste utländske artister som jag kant, voro 
Julius de Parnie, Historiemålare, den enda som var mästare af 
den stora historiska stilefiy värdig att måla Homerus. Han stu- 
derade i Rom och är nu i Paris. Mengs och Pompeo Battoni 
i Rom. Bildthuggare Penna och Cannova. I Paris Doyen, 
Historiemålare, Vemet . . . Giblin Historiemålare, Vien Historie- 
målare, Hall Svensk mi niatu rmälare. Roslin Porträttmålare, 
Robet, ruinemålare. I sculpturen Bajoux, Clodion, Houdon, 


30 


Al grin. Architecter Gondoin och le Doux. I London Renn- 
holtz och West, målare. I sculpturen Beken och Benks; archi- 
tect Chambers. 


Erinringar 

ztid y&koH Ti^ms sjel/åtsgraji. 


I. Sergel, som adlades under detta namn den 24 Januari 1808, den dag 
då bildstoden åt Gustaf III aftaektes, skref förut sitt namn SergelL 

Hans sjelf biografi är har ofvan afiryckt efter en handskrift i KongL biblio- 
teket, dit den inkommit 1828 med de samlingar, som då inköptes efter vinhand' 
laren Daniel Georg Nescher* 

Såsom förut är antydt i uppsatsen om Venus som stiger nr badet, kan denna 
biografi antagas vara författad år 1787 eller kort fortit. Dä imellertid Sergel 
deruti ieke med något enda ord omnämner sin andra resa till Italien 1783 — 1784, 
hvilken han fick företaga i konungens sällskap, skulle man deraf kunna draga 
den slutsats, att biografien vore nedskrifven redan före denna tidpunkt. Men så 
är icke förhållandet, h vilket torde framgå af följande omständighet, Sergel upp- 
räknar nemligen bland de många af honom utförda porträttbilder i medaljongform 
äfven ^*den olycklige Simmingskölds^‘, Hvarför kallar han denne olycklig? Svaret 
härpå innefattar en tidsbestämning. 

Johan SimmingskÖld, född 1748, tillfallighetsdiktare, politisk skriftställare 
och äfventyrare, hvilken gjort sig bemärkt såsom handtlangare vid statshvälf ningen 
1772, hade innästlat sig hos många framstående män och vunnit Gustaf III:s 
ynnest, såsom bevis hvaipå han erhöll titel af KongL bibliotekarie och senare 
såsom Lagman samt blef Ordenshistoriograf 1782, Men sedan han begått en 
mängd bedrägerier, förfalskat bref, reverser och vexlar, upptäcktes detta under 
senare delen af är 1784, alltså efler Gustaf III:s italienska resa. SimmingskÖld 
arresterades, men fick rymma den 19 September samma år. Sedan han i utlandet 
begått nya bedrägerier, vardt han på svenska regeringens begäran häktad i Dres- 
den 1786 och insattes pä Königsteins fästning, der han qvarhölls till sin död 1796. 
Har hemma i fäderneslandet blef han genom Svea Hofrätts dom den 7 April 1786 
förklarad sitt adelskap förlustig. 1 ett bref till baron Patrik Alströmer den 21 
November 17S4 (i KongL bibliotekets handskriftsamling) berättar GjÖrwell, huru 
Sergel, dä han vid ett besök hos målaren Martin den 13 förutgångne Oktober 
fält se Simmingskölds porträttmedaljong, slog sönder densamma med sin käpp* 
SimmingskÖld hade lemnat den till Martin för att af honom öfverflyttas i gravyr* 

Häraf torde man alltså finna, att Sergel kallar SimmingskÖld “den olyck- 
lige“ på grund af 1784 års händelser eller kanske efter det Svea Hofrätts dom 
fallit 1786* Lägger man härtill vidare, att Sergel svårligen förr än omkring 1787 


kan hafva medliuimit alla de af honom uppräknade arbeten, hvilka blifvit förfär- 
digade hemma i fäderneslandet efter återkomsten frän Rom 1779, sä synes man 
med goda skäl kunna antaga, att sjelfbiografien är skrifven 1787 eller kort förut. 

2. Gen a torde vara en felskrifning af Jen a. 

3. Årtalet, som här icke ar fullständigt utskrifvet, bÖr vara 1778* En 
hufvudsaklig anledning till Sergels hemkallande var, att han skulle intaga staty- 
bildhuggareplatsen vid Konstakademien efter sin förre lärare Pierre Hubert UArche- 
veque, hvLlken till följd af försvagad helsa mist företaga en resa till Montpellier, 
der han afled 1778. 

4. Dä Sergel upplyser, att han utfört sin Diomedes i hrsnz^ vederlagges 
derigenom den vanliga och allmänna uppgiften att nämnda bildstod, inköpt af 
Mil ord Talbot i England, skulle vara i marmor* 

5* En påtaglig felräkning. Ty alldenstund Sergel kom till Rom i Augusti 
1767 och afreste derifrin i Juni 1778, vistades han derstädes icke i 3 j utan endast 
nära 1 1 Ir. 

6* Beträffande dagen, den lO Juli 1779, för hemkomsten frän Rom till 
Stockholm synes konstnären hafva missmint sig. 1 sina dagboksanteckningar, förda 
vid Gustaf 111 : s hof för året 1779 af Kammarherren friherre Gustaf Johan Ehren- 
svärd, utgifna af E. W* Montan 1877, upplyser nemligen Ehrensvärd, att Sergel 
infann sig hos konungen redan Måndagen den 5 Juli 1779. Denna anteckning 
torde här ega vitsord. — I öfrigt må äfvtn i förbigående erinras, att Sergel vid 
nedskrifvandet af data synes litat för mycket pl minnet. Sålunda är, till exempel, 
moderns ålder icke noggrant angifven. Han säger ock, att han såsom elev bör- 
jade rita hos L’Archeveque l/S 7 ; men 1 Konstakademiens nedannämnda sk tifvelse 
den 21 Dec. 1779 uppgifves, att han blef elev hos LArcheveque redan 1756. 

7. Akademien för de fria konsterna kallade Sergel till professor genom val 
den 8 December 1779 och anmälde detta val hos Kongl. Maj:t i skrifvelse den 
21 i samma månad, hvarefter. fullmakten utfärdades den 4 Januari 1780. 

8. ^En grouppe med Kronprinsen och Gustaf Adolph^* Här menas den 
1 Nationalmusei skulpturgalleri under N:o 361 nu befintliga byst i marmor af 
Gustaf II Adolf. Framför densamma stod ursprungligen en bamhgiiif med dragen 
af kronprinsen Gustaf Adolf, sedermera Gustaf IV Adolf. Denna hamfigur blef 
efter Sergels frlnfalle borthuggen, men förvaras ännu i nmsei förråd. Jfr i öfrigt 
modellgruppen i gips, Nationalmusei skulpturgalleri Nio 609. 

9. ** Venus i statu i marmor^. Är utan tvifvel den bekanta “Venus aux 
belles fesses“. 

10. De konstnärer, som Sergel här uppräknar, men hvllkas namn i flere 

fall äro oriktigt stafvade, äro följande: Julien d€ Parmt^ f. 173^1 1 ® 799 i 

Italienare, hUtoriemälare ; Mtngs^ Anton Rafoii^ f. 172S, J i 779 » "Tysk, historie- 
mälare; Battoni^ Pontpto Girolasno^ f. 1708, f 17S7, Italienare,, historiemålare; 
Penna, Agosfino, f Italienare, bildhuggare; Canova, Antonia, t 1757, 

t 1822, Italienare, bildhuggare; Doym, Framiais, f. 1724, | Fransman, 

historiemålare; Vemet, Claudé Joseph, f. 17 14, t * 7 ® 9 » Fransman, marin- och 
hamn målare; Giheiin, Antotne Bsprit, f. 1739, f 1814, Fransman, historiemålare; 
Vitn, yasiph Marit, f. 1716, f 1809, Fransman, historiemälare ; Hail, Piter 
Adolf, f. 1739, t 1793, Svensk, miniaturmålare, länge bosatt i Paris; RoHin, 


32 


Alexander^ f* 1718, f 1793» Svensk, porträtt* ocli kistoriemälare, länge bosatt i 
Paris i R^beti, Hubert (ej Robet), L 1733, | iSoS, Fransman, arkitektnrmålare; 
Fajou, Augustin (ej Bajoux), £ 1730, t 1S08, Fransman, bildhuggare; Clodi&n, 
Ciaude Mickei, f. 1745, t 1814, Fransman, bildhuggare; Houdon^ Jean Åntoine, 
£ 1741? t 1828, Fransman, bildbuggare ; ÄUegrain, Christ&ph Gabriel, f 179$, 
Fransman, bildhuggare; Gondauin, L 1737, f iSiS, * Fransman, arkitekt; Le 
Boux, Claude Nicolas, L 1736, f 1806, Fransman, arkitekt; Reyn&lds, J&sua 
(ej Rennholtz), £ i723i t *792i Engelsman, porträtt- Och historiemålare; West, 
Benjamin, £ 173S, f 1820, Engelsman, porträtt* och historiemålare ; Saeon, y<^hn, 
£ 174®» t 1799* Engelsman, bildhuggare; Banks, Thomas, f 1S03, Engelsman, 
bildhuggare; Chambers, William, f 179^» börden Svensk, naturaliserad En- 
gelsman, arkitekt. 


Utgifvaren har inskränkt sig till dessa få erinringar vid Sergels autobiografi. 
Den kan i öfrigt och särskildt med afseende på mästarens demti omnämnda ar- 
beten gifva uppslag till mycket omfattande undersökningar. 



Sedan erfarenheten ådagalagt, livilka svårigheter äfveii af 
ekonomisk natur aro förenade med ett regelbundet uppehållande 
af en tidskrift för bildande konst, torde åtminstone fristående 
uppsatser, såsom den föreliggande, lämpligen kunna tid efter 
annan utgifvas, om och nar någon märkligare konstföreteelse 
påkallar en allmännare uppmärksamhet. 

Stockholm i December 1877. 

F. S. 


Hos SamsoN & Wallin i Stockholm: 

NATIONALMUSEUM 

BIDRAG TILL 

TAFLEGALLERIETS IliSTORlA 


FREDRIK SANDER, 


Arbetet fulistandigt i fyra ädar. Pris t 9 Krmtor. 




STOCKHOLM, IVAR HAF.GOSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1877.